Ja här är novellen, jag har inte skrivit den originala novellen, här är den: http://tavlingsnoveller.blogg.se/2012/july/novell-3-stella.html Men jag rekommenderar att läsa min version först för att vi har samma handling..

OBS! NOVELLEN KAN HA STAVFEL OCH GRAMMATIK-FEL, JAG GÅR I 8;AN IRL. SÅ BARA FORTSÄTT LÄS OCH IGNONERA STAVFELEN.. (OM NI VÄLJER ATT LÄSA NU)

Jag öppnade sakta grinden till skolan. Det gnisslade . Jag började gå i en stadig takt till den stora skolentrén på en grusväg som många vrickat foten på. Jag tog av mig jackan och lade den i mitt skåp samtidigt som jag tog ut matteboken. Jag blev avbruten av en skakig tjej som undrade i vilken sal vi hade matematik. Tjejen hette Stella och hon var mobbad. Alla retade henne och hon hade faktiskt blivit slagen flera gånger av elever i vår skola. När jag hade svarat med ett leende började Stella också ta ut matteboken från sitt skåp som låg precis intill mitt. Jag såg noga på Stella medan hon plockade i sitt skåp. Hon brukade sminka sig jätte mycket . Hennes ansikte var fullt med brunkräm , mascara och en massa annat. Det var därför alla i klassen brukade kalla henne antingen clown eller "cake face".

Hon stängde igen skåpet och gick in i klassrummet  samtidigt som jag passade på och såg min reflektion på min iphones skärm för att jag hade ingen lust att bli likadan som Stella även om jag tyckte synd om henne. Hon blev mobbad i princip varje dag. Men jag vågade inte säga emot,  jag skämdes över att jag inte vågade skydda henne. Jag ville inte ta risken. När vi kom in i klassrummet kastade Thomas en papperstuss på Stella och skrek: du cakeface , du passar bättre på en cirkus. Alla i klassen började skratta, t.o.m. matematikläraren fnissade. Jag såg Stellas ledsna ansikte . Hon fortsatte till sin gyllenbruna bänk och satte sig ner knäpptyst, nästan som om inget hade hänt eller också som om att det hänt så många gånger att hon började bli van. Den här mobbningen hade pågått i flera år , men ingen hade gjort något åt det . Inte ens lärarna, kanske för att hon var annorlunda, eller kanske för att de inte hade lust att ta hand om problemet med mobbning i vår "underbara" skola.

Men det var inte förrän en torsdagskväll när jag var påväg hem från fotbollsträningen när jag egentligen fick veta varför Stella var annorlunda. Jag gick på en mörk väg belyst av månen intill ett hus som låg rätt så långt bort från alla andra. Jag stannade upp och gick närmare grinden, det gjorde jag för att jag trodde jag hörde Stella. Ett feminimt skrik från huset fick mig att backa ett par steg precis innan en blond tjej kom flygandes ut ur ett fönster på första våningen. Flickan var Stella vilket fick mig att vilja skrika, men jag höll för munnen för att jag hörde någon öppna dörren, det var Stellas pappa som kom ut och sparkade Stella på ansiktet. När Stella såg mig i ögonen, tog mod till sig och skrek sprang jag därifrån. Jag grät av skräck och darrade när jag kom hem. Jag ville plinga på dörrklockan och krama min mamma med all kraft jag hade i min 13 åriga kropp. Men det gjorde jag inte utan jag torkade mina tårar, rättade till håret och tvingade fram ett falskt leende innan jag plingade. Mamma öppnade som väntat och jag sa att träningen gick jättebra och jag kanske blir den nya Ronaldo så småningom men att jag för tillfället var för trött för att prata precis innan jag sprang uppför trapporna till mitt rum.

Dagarna gick och jag mådde sämre och sämre samtidigt som Stella fortsatte bli trakasserad i skolan. En dag konfronterade jag henne om hennes far vilket fick henne att säga att jag inte fick säga till någon för att hon fortfarandet älskade sin far även om han kunde vara grym ibland. Jag förstod inte hur hon orkade. Senare kom dagen som ändrade mitt liv förevigt. Jag var påväg hem från skolan när jag såg det. Det värsta som jag hade sett i hela mitt liv. Jag hade gått samma väg som sist. Vägen genom området där Stella bodde. Stella var inte i skolan den dagen vilket hon ibland inte brukade vara, inget ovanligt tänkte jag för mig själv medans jag läste mina meddelanden på facebook i mobilen.  När jag passerade Stellas hus såg jag någon ligga helt stilla i trädgården. Mitt hjärta dunkade hårt i mitt bröst samtidigt som mina andetag blev snabba och korta när jag såg att det var Stella som låg där på de regniga stenarna. Jag sprang det snabbaste jag kunde till Stella och ställde mig på mina knän intill hennes kropp. Hon låg där blek i ansiktet. Jag kände efter en puls men hittade ingen. Hennes nacke var iskall och man såg att hon hade brutit både benen och spräckt skallen. Hon hade troligtvis hoppat från taket.  Hon hade inget smink på sig. Det var första gången jag såg henne utan smink. Och det märkvärdiga med det var att hennes ansikte var full med sår och blåmärken. Hon hade en lapp i handen och jag tog gråtande upp den och läste högt för mig själv och såhär stod det: 
Jag kanske hade mycket smink, men det var för och dölja mina sår. Jag kanske inte såg bra ut, men jag var tvungen. Varje ord ni sa till mig gjorde mig bara svagare. Jag orkade inte mer. Min pappa kanske misshandlade mig men ni i min skola  dödade mig.  

Prinka-99